Om folk bara kunde känna känslan jag känner varje gång jag tänker på att jag ska skaffa en hund, min lilla Hayley. Då hade ingen någonsin gett mig de där "har hon verkligen tänkt igenom det här?", eller "Fan vad korkat", eller  "hon låser sig"-blickarna. De enda som inte ger mig de blickarna eller ifrågasätter är i princip de som har eller vill ha hund själva. Hade man förstått känslan hade man aldrig, aldrig frågat. För jag är ett litet barn på julafton VARJE dag. Om ni visste vilken längtan och vilket pirr jag känner, det är ju för sjutton bättre än att vara förälskad. 

Bara det faktum att jag ska få hälsa på henne på södndag får mig att vilja skutta runt. Och ja, jag inser ju att det inte alltid är frid och fröjd med en hun. Men all den kärlek jag känner till en hund jag inte ens träffat som sedan kommer maximeras gånger 10 0000 när hon väl bor här gör att de jobbiga dagarna kommer vara värt det. Så jävla jävla värt det.

Om ni bara visste hur mycket jag längtar!!