Min bloggtorka höll visst i sig några dagar till! Igår gick jag hem från praktiken klockan elva pga feber, dun dun dun. Men igår och idag har jag vilat järnet så imorgon kör jag igen. Först praktik sen jobb på självaste Gavin DeGraw, som jag har längtat. One tree hill-fan som jag är så får jag en lugnhetskänsla av hans musik, alla som gillar oth gillar Gavin DeGraw, så är det bara. Så morgondagen kommer bli härlig och jobbig på samma gång.
Idag har varit lite jobbigt då en väns kollega/vän har gått bort, hatar att se mina vänner ledsna så stämningen har liksom smittat av sig lite på mig. Jag har så svårt för att veta vad jag ska säga för att göra det bättre. Men det finns ju inte mycket man kan säga, de enda man kan göra är att finnas där.

Längtar dock enormt mycket till helgen då vi ska fira Adde!! Kommer bli så kul. Det här året ska jag köra en helnattere, tidigare år har jag åkt hem rätt tidigt då man måste det för att i huvud taget komma hem från trollbäcken. Men i år ska jag stanna tills alla har däckat och inte fundera på hur jag ska komma hem fören jag vill hem. Den ni!

Nu ska jag äta maat, pasta med ost och skinksås. Omnomnom

Dagens låt. Den ger mig pirr i magen.

Har visst inget vettigt att skriva om idag. Även fast jag är väldigt sugen på att skriva. Men kommer liksom inte på något ämne. Har noll inspiration idag. Så det får bli en sånhär lista.

Dagens humör: Trött efter att ha gått ut trots att jag var sjuk i fredags. Note to self: man blir sjukare då..
Dagens vill ha: Måndag - vill tillbaka till mina snuttisar på praktiken!
Dagens klädsel: T-shirt och trosor. Haha, fashion
Dagens smink: inget smink idag! Matchar min outfit
Dagens frisyr: en liten, liten fläta
Dagens händelse: När min magsjuka lillebror spydde i vår hall för att han inte orkade/hann springa till toaletten för att han hade behövt svänga då. - hans egna ord.
Dagens låt: The leavers dance - the veils
Dagens planer: Att vila så mycket som möjligt.
Dagens saknad: Sommar och sol.
Dagens dummaste: Att jag inte har gjort något vettigt, alls.
Dagens sjuka: Snorig, hostig, ont i halsen, ont i huvudet och kanske feber.
Dagens drog: Chips och dipp <3
Dagens roligaste: Får bli samma som dagens händelse,
Dagens favorit: Fanta lemon
Dagens köp: chips och dipp
Dagens godis: chips och dipp, och lite choooklaaad!

Hur många gånger kan man nämna chips o dipp i ett inlägg tror ni? ;)

Sitter här med Filippa, vi ska ha myskväll med våra andra vänner ben och jerry! Den ni.

Sitter och smuttar på nya favoriten

Osminkad = hög mysfaktor

Jag älskar filmer, speciellt kärleksfilmer, det ger mig en lyckokänsla. En falsk lyckokänsla.
Dock har jag kommit i underfund med vilka höga förväntingar filmer ger på livet. Filmvärlden är overklig och då pratar jag inte om zombies och mumier utan kärlek, filmkärlek. Är det bara jag som hela livet har trott att man ska bli kanonkär i någon helt plötsligt? Badabim badabom! Kärleken kommer övervinna allt och man gör allt för varandra. Hela tiden. No matter what.
En dag blev man bara tvungen att inse att verkligheten inte är så, kanske fick man lära sig den hårda vägen. Kanske fick man sitt hjärta krossat. Kanske var man bara ensam så länge att man slutade tro. Slutade hoppas.
Nej, en dag inser man hur mycket verkligheten suger. Den som du är olyckligt förälskad i kommer inte stå utanför din ytterdörr och vänta på dig en dag, för att springa fram och omfamna dig och säga, "Förlåt"  när man kommer gående på gatan. Det skulle ju innebära att man erkänt att man gjort fel. Och det går ju inte.
Det kommer inte spelas någon smörig ballad när du kysser din pojkvän för första gången.
En prins kommer inte komma ridandes om du tappat din ena sko.
Ni kommer inte leva lyckliga i alla era dagar. Nej ni kommer ha era problem. Ni kommer bråka. Och ni kommer skiljas åt den dagen ni inte orkar kämpa längre.

Nej i verkliga livet måste man kämpa för sitt förhållande, därför är det elakt av filmvärlden att få kärlek att framstå som något så enkelt. Det är inte enkelt, det är inte enkelt någonstans.det är omänskligt svårt.

Det kanske är först när man insett detta man kan bli kär på riktigt. När man hittar någon värd att kämpa för.

Jag har för mig att jag förut har tagit upp hur äldre ser ner på oss unga, särskilt i yrkessituationer. Men idag blev jag riktigt arg.

En av barnens farmor och farfar skulle hämta idag på praktiken. Jag vet av erfarenhet att mor och far-föräldrar speciellt brukar vilja veta hur och vad barnen har ätitit, om de har sovit och hur dagen varit i allmänhet. Föräldrarna hämtar ju varje dag så de frågar bara om det är något speciellt.
Så jag gick artigt fram och hälsade när de kom, barnets farfar går iväg och busar med sitt barnbarn så jag vänder mig till farmorn och börjar berätta, "Det har varit jättebra idag och han har varit på strålande humör. Han har sovit i ungefär en timma och han åt bra som vanligt, vi fick lasagne och dessutom fick vi fetaos till salladen och det tyckte han var jättegott!". Medans jag säger detta står hon och pillar med annat och tittar knappt på mig. När jag är klar tittar hon upp skeptiskt på mig och säger "Är du fastanställd här?". Jag svarar ärligt, "Nej, jag är Leenas praktikant. Jag studerar till förskollärare.". Hon ger mig ännu en konstig blick och säger nästan lite sarkastiskt , "Jaha, men han hade ätit bra sa du? vad bra då." För att sedan gå iväg och hälsa på Leena istället. Det bara kokande inom mig. GAH

Jag har varit med om liknande situationer förut där människor, speciellt äldre, kritiserat mig för min ålder inom detta yrke och det är riktigt riktigt förnedrande. För jag vet ju att jag är grym på det här och de skulle se det om de gav mig en chans.
På förskolan jag arbetade på innan var jag en av dem som spenderade mest tid med barnen, de andra sprang runt och gjorde andra vid-sidan-av-saker hela tiden. Jag kan ärligt säga att jag var den som visste nästintill varenda situation och upplevelse deras barnbarn/barn varit med om under dagen och ändå räknas inte mina ord. För att jag är ung. De vill inte ta mig seriöst.
Men vad kan jag om barn? Jag har ju inga egna. Jag har bara varit ett barn, eller är jag kanske ett barn för dem?

Sen är ju inte alla så. Såklart! Kommer till exempel aldrig glömma när jag var handbollstränare för 8-åringar, efter en match som var oerhört tung,- vi förlorade och det andra laget spelade fult, många hade gjort illa sig, alla var arga och framförallt besvikna. Jag stod och höll ett tal för dem efter matchen och tog fram allt positivt de hade gjort, berättade hur stolta de skulle vara över sig själva. När jag var färdig kom ett av barnens mormor fram och la sin hand på sin axel och sa, "Gud vad du är duktig med barnen.". Det är något jag aldrig kommer glömma och det värmer fortfarande i hjärtat när jag tänker på det.

Sitter här med kalendern framför mig och inser att kommande veckorna kommer bli grymma. Hur mycket kul saker som helst som händer ju!

* Imorgon är det pash priority på broder tuck och efter det blir det lite skeppsbar. MYYYS!

* 3/4 februari är det kalas för Adde, vilket brukar vara en av de roligaste festerna på året. Förra året somnade Bengt på toan, hur mycket roligare kan det bli??

* 11 februari är det bye bye-party för Ida och Cody, jag har visserligen långpanna på Globen hela den helgen, men jag får kriga.

 

* 15 februari är det kryssning med globenfolket som gäller WOOOOPPPAAA!

 

* 23 februari är det gruppintervju och VIPkväll på grönan. Pirr piiirr

 

* 29 Februari är det The Sounds på Debaser!

 

* Och slutligen så är det Avicii på Globen 2 mars!!

 

I LIKE IT!

Bild från Addes födelsedag för två år sedan

 

Har haft sån jäkla otur med allt möjligt det senaste året. Stulna plånböcker, konstiga sjukdomar, kärleken, osv. Nej men det har hänt en himla massa bra saker också må jag säga. Men ännu bättre vart det nu.
Något jag inte hade tänkt berätta  för er (ifall det skulle skita sig) är att saker börjat hända med mitt och Sofias blivande samboliv nu, planeringen är igång och förhoppningsvis sitter vi och myser i våran lägenhet inom ett halvår.  Men nu berättar jag det ändå för idag hände en annan grym sak.  -
Jag hade redan innan jag fick reda på att flytten kommit så nära ångest för att globensäsongen tar slut snart (= inget jobb = no money), men när jag fick reda på lägenheten fick jag magknip. Rädslan för att sumpa enda chansen att få en lägenhet på hundra år fick mig att börja hoppa på ALLA mina vänner angående jobb. Hannah föreslog Grönan och efter att ha tänkt över detta så skickade jag igår in min ansökan dit. IDAG hörde de av sig för en telefonaudition som gick riktigt bra (trots min rädsla för att prata i telefon med folk jag inte känner) och 23 februari ska jag på VIPkväll och "Gruppaudition". Jag är så jääääkla grymmmmmmmm!!!!!!!!!!

Eeeh, och jag tror jag är lite väl säker på att jag kommer få det här jobbet för mitt eget bästa. Visst ska man ha självförtoende men vill inte bli alltför bitch-slapad ifall det inte skulle bli så.

Men håll tummarna åt mig för jag räknar blint på det här nu

Februari och mars kommer bli grymma spelningsmånader för mig, precis vad jag behöver. Musik. Live! Det är bäst.

Vi börjar lugnt med jobb på en gammal favorit Gavin DeGraw som spelar på Annexet. OM jag kommer lipa.

ooooh chaaarioooot!

Sen blir det jobb på rammstein, inte för att jag lyssnat speciellt mycket på dem i mina dagar men fan. det är lite coolt

Biljetterna är köpta, en helt vanlig onsdag drar jag och Filippa (och kanske Sara!!) in till Debaser och ser ett av de bästa svenska livebanden - The Sounds

 

HIT ME HARD!

Sist men absolut kommer jag och Filippa glida in på min kära arbetsplats som kommer ha förtrollats till ett fett jäkla dansgolv där stjärnskottet Avicii kommer dela med sig av sin musik!

Ikväll blir det twister och drinkkväll med mina finna classmates!
Käääärlek!


Ska även klämma in att fira chrippa också! Men tar det som det kommer, tänker göra precis vad som faller mig in ikväll, ingen press, ingen stress.

Haha en seriös bild kunde jag ta, sen såg resten ut såhär

 

 

Har varit hemma hos Laura hela dagen och jobbat på grupparbetet. Känner mig så trött och ofukoserad på livet just nu. Är det normalt att höstdepressionen dyker upp i januari eller?
Tur att jag går ut på VFU på tisdag iaf, så jag får lite annat att tänka på.

På fredag blir det middagsmys och drinkkväll med finaste klasstjejerna iaf!

Ibland känns allt sådär overkligt och man undrar om man verkligen lever.
Jag går igenom gymmet, tittar ner i marken och hoppas att du inte är där. Helst att ingen jag känner är där. Vill inte att någon ska se mig såhär, sårbar. Tror det syns i mina ögon. Men det kanske bara är jag.
Jag hoppar upp på crosstrainern som står längst ifrån alla andra, när blev jag folkskygg? Jag vrider upp musiken och försöker springa i takt till den. Sätter händerna på det innersta handtaget, det som mäter pulsen - hjärtat, jag ser på skärmen och väntar på det jag kom hit för..
Snart kommer ett litet hjärta upp på skärmen, ett rött hjärta. Det blinkar i en speciell takt. Min takt.
Det visar att jag lever.

Det är först när löven faller och trädet står ensamt kvar man ser hur stammen egentligen ser ut. Hur det man trodde var stabilt och friskt bara var en fasad och att bladen mest fanns för att det hör sommaren till. Kanske man vattnade trädet för mycket. Kanske för lite. Kanske det var jorden trädet stod i som inte tillförde tillräckligt med näring. Kanske det där aldrig spelade någon roll.

"It was stupid. We just got carried away. It didn't mean anything."
"it didn't?"
"Of course it did."

Hard to find

Det är så lätt att riva upp gamla sår. Att gå över den där gränsen och hamna ute på hal is. Att få ett ärr att göra ont, svida, bulta, kännas, riva i hjärtat. Men den här gången är jag okej, tror jag. Vad vet jag egentligen? Att jag är starkare nu? Att jag är van? Men det här har aldrig hänt, det bestämde vi ju.

Men hur tänkte vi? Hur tänkte jag?