Alltid när man går upp tidigt och är sådär ubertrött att man knappt kommer upp ur sängen så tänker man, "waah jag är så trött.. Ikväll ska jag gå och lägga mig typ klockan sex, shit vad skönt". Så var det för mig idag. Nu är klockan snart åtta och jag har inga planer på att gå och lägga mig än på ett tag iaf.. Varför är det alltid så?

Nu ska jag i alla fall kolla på nyaste avsnittet av True Blood.. My love <3 Förut var jag ju värsta freaket och följde typ alla serier men sen fick jag bara nog och slutade titta på allt. Asskumt.. Men det var under samma period som jag vägrade se kärleksfilmer också så jag tror nog att det hörde ihop med det. Men i alla fall, förra veckan när jag var sjuk så fick jag för mig att se alla True Blood-avsnitt jag missat och nu är jag fast igen. Nu är jag ett sånt där freak som sitter och uppdaterar sidorna om och om igen tills det nya avsnittet finns ute. Iofs var det klockan fyra inatt och jag som jobbar och går upp klockan sex kan ju inte sitta uppe så sent.. Men ni kan ju föreställa er hur det var förra veckan..

Har även förberett med att köpa pringles!

Idag var då första dagen på pappas jobb, ett jobb som jag bara har just nu medan jag söker efter annat.. ett jobb som man inte vill jobba med hela livet, eller i alla fall inte jag.. Vill inte skriva något illa om det med risk att någon läser det. Men jag tycker i alla fall det är psykiskt påfrestande att jobba där då man gör samma sak hela dagarna.

Jag och Emil jävlades med Sara lite på msn...

Ibland längtar jag verkligen efter att vara liten igen. Gå på dagis och leka varje dag. Den enda oron man har är att mamma jobbar över någon dag, att favoritdockan ska gå sönder eller kanske att bästavännen inte kommer till dagis. Det var så enkelt. Allt var så nytt, man upplevde allt för första gången, ja världen var ny. Nu är allt tråkigt, samma sak dag ut och dag in. Man var så naiv. Det skulle vara så sjukt skönt att vara naiv igen, att tro att man lever i en perfekt värld. Men man kan inte vara naiv när man är vuxen, man har ju redan fått lära sig sanningen genom den hårda vägen - det finns inget som är perfekt.

Swedish hat!

Turist

Charmtroll

Fråga inte..

 

Tama ankoor

Vi höll utkik!

Jag hade en liten konsert för Ida.. Med lite för mkt inlevelse verkar det som när jag ser hennes blick..

Aja, båda var på rea iaf..

Jag som pratade så gott om cocillana hela kvällen igår. Jag tar tillbaka allt. Jag visste ju att det påverkar hjärnan, men jag  tappar verkligen förmågan att skilja på saker. Inatt kunde jag inte skilja på dröm och verklighet vilket resulterade i att jag för första gången på typ 10 år gick in till mina föräldrar på natten för att jag var så rädd.

Drömmen startade med att jag gick på en stig och jag och en gubbe stod och skrek på varandra. Varför vi skrek eller vad vi skrek minns jag inte. Gubben hånlog, backade in i sin stuga och drog för ett drapperi. Jag hörde någon stöna av smärta därinne. Jag bara visste att om jag hade gått förbi där tio minuter tidigare så hade det varit jag som låg därinne.
Helt plötsligt så låg jag trots det därinne. Jag såg mig försiktigt omkring och var inte speciellt chockad över att det var fullt med lik där. Jag försökte av någon anledning somna men helt plötsligt kände jag att jag hade handen på en arm. Jag tryckte försiktigt fingrarna mot armen för att känna om det fanns någon puls. Då började armen röra sig och jag kände verkligen hur händer greppade tag i mina händer. Jag tänkte att det inte var ett lik, utan att jag måste befinna mig någon annanstans i drömmen nu, jag tänkte till och med att jag kanske var tillbaka i verkligheten. Men händerna var så tunna och ömtåliga, inte alls som händer jag brukar hålla i om natten. Jag försökte dra åt mig mina händer men händerna drog dem snabbt tillbaka. Min kropp var helt tung så jag kunde inte försvara mig, det enda jag kunde göra var att försiktigt försöka dra bort mina händer. Men den andra personen verkade känna min panik så händerna blev allt hårdhäntare och snart började de även riva och peta mig i sidan. Nu kände jag för första gången att jag verkligen låg i en säng, min säng. Det låg faktiskt någon till vänster om mig, under mitt täcke. Paniken växte och plötsligt kunde jag tänka helt klart, jag minns att jag först tänkte "Det är bara en dröm, lugna dig", för att sedan en sekund senare tänka "Nej, fan det är någon här. Jag känner det ju. Vad ska jag göra?? Herregud, det är verkligen någon här..." Den ena armen greppade tag i min hand och den andra fortsatte peta mig i sidan och fingrade nu på min troskant. Jag började skaka på huvudet och att säga ifrån, "släpp, släpp.. snälla, släpp!". Jag försökte förtvivlat greppa tag i främlingens handleder för att få ett stopp på det.
Skakningarna och ljudet av min egna röst väckte mig. Helt plötsligt var jag klarvaken, men jag kände fortfarande främlingens armar i mina händer. Jag öppnade och stängde mina händer några gånger och sedan var armarna borta. Nu kände jag att mina händer, som jag varit så bergsäker på legat under täcket, faktiskt låg på täcket. Jag började sakta inse att det bara varit en dröm, men känslan av hud i mina händer brände sig kvar i mina handflator en lång stund. Och det sved på sidan av mig  och på min höft efter att ha blivit riven, antagligen bara av förnedring för när jag tittade så fanns inga rivsår där.

Det var så jäkla obehagligt.. Och armarna och händerna kändes så verkliga, jag känner fortfarande hur de kändes.. Usch usch usch.. Jag tappar även tiden av cocillana. Det känns som att jag inte sover ordentligt och att jag bara ligger och försöker somna i typ en halvtimma. Men sedan tittar jag på klockan och ser att det egentligen gått tre timmar. Jag blir även helt slapp och tung i kroppen, jag kan knappt röra mig ibland. Det är sjukt läskigt.

Mina händer, Foto av Sophie

Det suger att vara sjuk.. SUGER, särskilt när man inte får snacka

Idag har jag:

• Tittat på fem True Blood-avsnitt.. nu finns det inga fler att se
• Ätit pizza
• Spelat sten, sax, påse på msn med Åhlén
• Klagat på msn över hur tråkigt jag har
• Tagit hostmedicin
• Däckat av hostmedicinen
• Drömt sjuka mardrömmar (även detta pga medicinen), tex har jag ramlat i drömmen och vaknat så att det känns som att jag landar i min säng.
• Legat med halva kroppen utanför sängen och när pappa kom in i mitt rum förklarade jag detta genom att säga "Jag är så jäkla groggy av min medicin"
• Tagit emot för många samtal från folk som tycker det är skitkul att jag inte får prata.. Det sista kom från pappa och han fick ta emot irritationen efter samtliga samtal.. sorry

Funderar på att ta en stor dos hostmedicin och bara sova tolv timmar..

Var precis hos läkaren o fick veta att jag har luftrörskatarr... Kul.. verkligen.. Jag får inte prata.. bläbläbläää.. jag gillar att prata liksom. Sen får jag inte dricka alkohol heller, inte för att jag är så pepp på det, men albins fest är ju imorgon. Var skittaggad på den, var skitglad för att det äntligen händer något. Men aa, se hur bra det gick med det.

Aja.. tur att jag fick cocillana, blir helt dåsig, slapp o fnittrig av det i och med att det är morfin i, så jag har inte mycket ork till att klaga..

Något som fascinerar mig ännu mer än hur de sk fjortisbloggarna beteer sig är hur folk dagligen orkar gå in på deras bloggar, leta efter fel, för att sedan skriva en kommentar med rättningen till alla stavfel. Eller kanske hålla ett moraltal om hur bloggaren egentligen borde beté sig. Och sen har vi de utan fantasi som bara skriver saker som "Fan vad ful du är", "Din näsa är så ugly" eller "tro inte att du är så jäkla snygg".
Det roligaste med det här är att de tjänar hur mycket pengar som helst på att folk går in och stör sig på dem.

Min första tanke var, "Vad fan börjar ettorna på en fredag för? Sjukt onödigt". Sen såg jag att åk 2 och 3 börjar på en lördag enligt den här. Det var ännu skummare. Tur att jag har gått ut nu när de börjar ha skola på lördagar...

Sitter här beredd för att åka på arbetsintervju på ett café. Jag borde vara nervösare än vad jag känner mig då jag verkligen inte gillar att prata om mig själv, ännu mindre att "sälja" mig själv. Fast det faktum att jag bara ätit en tomat till frukost bevisar väl att jag är nervös ändå.

Efter intervjun ska jag och Sara käka lunch och traska runt lite på stan, jag utan att köpa något. Snacka om mission impossible.


Juste, bläddrade runt på mitt itunes nyss o hittade helt random den här låten. Haha kommer ni ihåg när den var poppis? Jag gör det knappt men jag minns att jag lyssnade på den.

Behövs ingen förklaring, bilder säger mer än tuuuusen ord

Filippa

Jag

Sara

smexjag

Jag och Filip-A <3

Jag och Sara <3

Någon av grabbarna sa att de aldrig hade klarat all dötid efter studenten utan dataspel.. så nu installerar jag shrek 2!

Något jag alltid fått är ett hugg i hjärtat när jag läser om barn som svälter i andra delar av världen. Nu när jag såg att peace and love skickar iväg fyra personer i världen för att vara volontärer var min första tanke "Jag ska vara en av dem". Och visst, jag vet inte om jag skulle klara det för jag har aldrig gjort något liknande, men oj vad jag vill. Det här är bara tre månader av mitt liv och tänk hur många jag skulle hjälpa på den korta tiden. Dock är jag livrädd för att lämna allt och åka iväg själv, men tänk hur mycket jag skulle växa som person om jag vågade. Jag ska börja klura på ett personligt brev i alla fall. Hur stor är chansen att de väljer just mig liksom

Älskar texten

I picked you out
Of a crowd and talked to you.
Said I liked your shoes,
You said, "Thanks, Can I follow you?" 

Now it's up the stairs,
And out of here. No prying eyes.
I poured some wine.
When I asked your name;
You asked the time. 

Well it's two o'clock.
The club is closed,
We are up the block.
Your hands are on me,
Pressing hard against your jeans,
Your tongue in my mouth,
Trying to keep the words from coming out,
You didn't care to know
Who else may have been here before. 

I want a lover I don't have to love,
I want a boy who's so drunk he doesnt talk.
Where's the kid with the chemicals?
I thought I'd meet him here,
But I'm not sure.
I've got the money
If you've got the time.
You said, "It feels good."
I said "I'll give it a try." 

Then my mind went dark,
We both forgot where your car was parked.
So let's just take the train.
I'll meet up with the band in the morning 

Bad actors, with bad habits...
Some sad singers, they just play tragic.
And the phone is ringing,
And the van is leaving
Let's just keep touching,
Let's just keep...keep on singing 

I want a lover I don't have to love,
I want a boy who's so drunk he doesn't talk.
Where's the kid with the chemicals?
I got a hunger and I can't seem to get full.
I need a meaning I can memorize.
The kind I have always seems to slip my mind. 

But you, but you... 

You write such pretty words,
But life's no storybook.
Love's an excuse to get hurt.
And to hurt.
Do you like to hurt?
I do, I do.
Then hurt me,
Then hurt me, 

Didn't hurt me
It didn't hurt me
It didn't hurt me
It didn't hurt me
It didn't hurt me

(jag drömde att jag hade snopp inatt.. så nu vet jag hur det känns)

Men aa, något som jag saknar är att ha en katt hemma. Jag tycker fortfarande att det ekar tomt efter att Pricken dog för två år sedan. Vi var kattvakter i två veckor åt busfröt Elsa och efter det insåg jag verkligen hur stor tystnaden är. Jag känner mig så himla töntig som håller på och tjatar om det här, känner mig som en åttaåring, "Mamma, jag vill ha en hund", typ. Men det skulle ju vara så himla mysigt. Med en katt är man liksom aldrig ensam. Igår var vi på katthemmet.. Jag älskade det och jag blev såklart kär. I en liten kattunge som hette Bennson. Hur söt som helst, jag satt och mös med honom så länge jag bara kunde och andra människor började tro att det här var min katt. Folk beskrev honom som "Hennes katt" och frågade mig "När ska du ta hem honom?" och jag kunde inte annat än nicka, le och säga "Snart", bara för att drömma lite. Men icke.

.. Av mina ständigt återkommande vänner Ben & Jerry. Den här kvällen är liksom bäddad för det.