Jag älskar filmer, speciellt kärleksfilmer, det ger mig en lyckokänsla. En falsk lyckokänsla.
Dock har jag kommit i underfund med vilka höga förväntingar filmer ger på livet. Filmvärlden är overklig och då pratar jag inte om zombies och mumier utan kärlek, filmkärlek. Är det bara jag som hela livet har trott att man ska bli kanonkär i någon helt plötsligt? Badabim badabom! Kärleken kommer övervinna allt och man gör allt för varandra. Hela tiden. No matter what.
En dag blev man bara tvungen att inse att verkligheten inte är så, kanske fick man lära sig den hårda vägen. Kanske fick man sitt hjärta krossat. Kanske var man bara ensam så länge att man slutade tro. Slutade hoppas.
Nej, en dag inser man hur mycket verkligheten suger. Den som du är olyckligt förälskad i kommer inte stå utanför din ytterdörr och vänta på dig en dag, för att springa fram och omfamna dig och säga, "Förlåt"  när man kommer gående på gatan. Det skulle ju innebära att man erkänt att man gjort fel. Och det går ju inte.
Det kommer inte spelas någon smörig ballad när du kysser din pojkvän för första gången.
En prins kommer inte komma ridandes om du tappat din ena sko.
Ni kommer inte leva lyckliga i alla era dagar. Nej ni kommer ha era problem. Ni kommer bråka. Och ni kommer skiljas åt den dagen ni inte orkar kämpa längre.

Nej i verkliga livet måste man kämpa för sitt förhållande, därför är det elakt av filmvärlden att få kärlek att framstå som något så enkelt. Det är inte enkelt, det är inte enkelt någonstans.det är omänskligt svårt.

Det kanske är först när man insett detta man kan bli kär på riktigt. När man hittar någon värd att kämpa för.