Jag har för mig att jag förut har tagit upp hur äldre ser ner på oss unga, särskilt i yrkessituationer. Men idag blev jag riktigt arg.

En av barnens farmor och farfar skulle hämta idag på praktiken. Jag vet av erfarenhet att mor och far-föräldrar speciellt brukar vilja veta hur och vad barnen har ätitit, om de har sovit och hur dagen varit i allmänhet. Föräldrarna hämtar ju varje dag så de frågar bara om det är något speciellt.
Så jag gick artigt fram och hälsade när de kom, barnets farfar går iväg och busar med sitt barnbarn så jag vänder mig till farmorn och börjar berätta, "Det har varit jättebra idag och han har varit på strålande humör. Han har sovit i ungefär en timma och han åt bra som vanligt, vi fick lasagne och dessutom fick vi fetaos till salladen och det tyckte han var jättegott!". Medans jag säger detta står hon och pillar med annat och tittar knappt på mig. När jag är klar tittar hon upp skeptiskt på mig och säger "Är du fastanställd här?". Jag svarar ärligt, "Nej, jag är Leenas praktikant. Jag studerar till förskollärare.". Hon ger mig ännu en konstig blick och säger nästan lite sarkastiskt , "Jaha, men han hade ätit bra sa du? vad bra då." För att sedan gå iväg och hälsa på Leena istället. Det bara kokande inom mig. GAH

Jag har varit med om liknande situationer förut där människor, speciellt äldre, kritiserat mig för min ålder inom detta yrke och det är riktigt riktigt förnedrande. För jag vet ju att jag är grym på det här och de skulle se det om de gav mig en chans.
På förskolan jag arbetade på innan var jag en av dem som spenderade mest tid med barnen, de andra sprang runt och gjorde andra vid-sidan-av-saker hela tiden. Jag kan ärligt säga att jag var den som visste nästintill varenda situation och upplevelse deras barnbarn/barn varit med om under dagen och ändå räknas inte mina ord. För att jag är ung. De vill inte ta mig seriöst.
Men vad kan jag om barn? Jag har ju inga egna. Jag har bara varit ett barn, eller är jag kanske ett barn för dem?

Sen är ju inte alla så. Såklart! Kommer till exempel aldrig glömma när jag var handbollstränare för 8-åringar, efter en match som var oerhört tung,- vi förlorade och det andra laget spelade fult, många hade gjort illa sig, alla var arga och framförallt besvikna. Jag stod och höll ett tal för dem efter matchen och tog fram allt positivt de hade gjort, berättade hur stolta de skulle vara över sig själva. När jag var färdig kom ett av barnens mormor fram och la sin hand på sin axel och sa, "Gud vad du är duktig med barnen.". Det är något jag aldrig kommer glömma och det värmer fortfarande i hjärtat när jag tänker på det.