Ibland känns allt sådär overkligt och man undrar om man verkligen lever.
Jag går igenom gymmet, tittar ner i marken och hoppas att du inte är där. Helst att ingen jag känner är där. Vill inte att någon ska se mig såhär, sårbar. Tror det syns i mina ögon. Men det kanske bara är jag.
Jag hoppar upp på crosstrainern som står längst ifrån alla andra, när blev jag folkskygg? Jag vrider upp musiken och försöker springa i takt till den. Sätter händerna på det innersta handtaget, det som mäter pulsen - hjärtat, jag ser på skärmen och väntar på det jag kom hit för..
Snart kommer ett litet hjärta upp på skärmen, ett rött hjärta. Det blinkar i en speciell takt. Min takt.
Det visar att jag lever.