Något jag tycker är lite halvt obehagligt är första gången någon ska komma hem till mig. Titta runt i mitt hus för att sedan gå in i mitt lilla rum som har varit mitt sen jag var fem år. Det känns jättekonstigt. Jag känner mig så blottad på något sätt, när någon för första gången kliver över tröskeln till mitt rum och ser sig omkring från sin synvinkel. Jag har ingen aning om hur mitt rum ser ut för alla andra. Det jag vet är att allt härinne är mitt, allt härinne är jag. Den snart tjugoåriga Camilla finns härinne, men nallen på sängen skvallrar om att den lilla femåriga Camilla fortfarande finns kvar. Det är läskigt.