Jag vet återigen att det är så jävla töntigt att lämna ut för mycket av sitt privatliv på internet, och hur larvigt det är med folk som bloggar om hur dåligt de mår "buhuuuu". Men faktum är att skriva om det här får mig att må bättre av någon konstig anledning så då tänker jag göra det.

Jag trodde att det jag gick igenom för ett par år sedan skulle bli svårt att bräcka men jag måste säga att det här är lika jobbigt. Men på ett annat sätt, ett helt annat sätt. Egentligen går det inte att jämföra, enda likheten är att jag mår dåligt, annars är smärtorna så olika.

Hur det känns när ett förhållande tar slut är väldigt svårt att förklara för folk som inte har varit med om det. Jag hade ingen aning om hur det skulle kännas och inte i min vildaste fantasi trodde jag att det skulle kännas såhär mycket. Men nu vet jag hur det är att känna den där tomheten.
Nu vet jag hur det är att vakna ensam med den där enorma klumpen i magen. Jag vet hur det är att svälja sin stolthet. Jag vet hur det är att gråta sig själv till sömns. Jag vet hur det är att klandra sig själv. Jag vet hur det här att vilja vara arg för att det hade varit så mycket lättare att hantera, men inte finna någon ilska i sig, bara uppgivenhet. Jag vet hur det är att känna sig som den mest ensamma människan på hela jorden. Jag vet hur det är att gå över gatan utan att se sig för eftersom att man inte orkar bry sig längre.

Ni som aldrig har varit med om det här har ingen aning om vad jag pratar om och jag hoppas att ni aldrig får det heller.

Av någon anledning så är det några av mina vänner som har lagt kommentarer på att jag ändå lyckats hålla ihop mig själv, eller liknande. Det är sjukt för jag har aldrig känt mig så ömtålig och svag som nu. Jag har aldrig känt mig så splittrad.

Men jag blev ju helt enkelt tvungen att välja ända från början. Leva eller ge upp? Jag valde att leva. Och det är det jag försöker göra nu. Det är inte lätt, men jag gör mitt bästa.