En konstig sak jag gjort så länge jag kan minnas är att om jag har något viktigt jag verkligen måste tänka på så går jag in i vårat badrum, låser dörren, släcker lampan, sätter mig på golvet, lutar mig mot väggen och skruvar på ipoden på högsta volym.
Jag har ingen aning om hur jag kom på idén. Men jag älskar det. Det känns som att jag stänger ut hela omvärlden på något sätt. Jag sätter mig i min egna lilla bubbla för en stund. Ingen kan komma in, jag hör inget av omvärlden och det finns inga fönster att titta ut genom - det finns inga bevis för att något annat existerar. Så för en stund så är det bara jag som finns i hela världen, i alla fall i min värld, och det kan vara helt underbart skönt, även om jag aldrig skulle vilja ha det så på heltid.