Det jobbigaste är inte det stadiet när man gör allt för att komma över det. Det jobbigaste är när man börjat komma över det och istället börjat bli rädd för att glömma. Rädd när man märker att minnerna sakta börjar försvinna. Det har gått så lång tid nu och jag känner hur de där små, glada stunderna, som kanske inte gjorde så mycket skillnad eller var så speciella egentligen men de var ändå viktiga för oss, börjar försvinna. De där små grejerna som förgyllde min vardag om och om igen, de slingrar iväg från mig. Jag kommer inte ens ihåg hälften av allt.
Jag vill verkligen inte glömma, jag vill minnas varenda sekund och vartenda lyckliga ögonblick.. Allt.. Det kanske är därför det är så svårt för mig att gå vidare, för att jag klamrar mig fast så hårt vinnerna minnerna. För jag får inte glömma hur bra det faktiskt var också.