För ett år sedan trodde jag att jag skulle ta studenten med ett stort leende på läpparna och allting skulle vara frid och fröjd och det skulle bara vara underbart att slippa allt. Och ja, det kommer bli kul att springa ut och att åka flak. men allt annat kommer vara ett enda stort gråtkalas. Trodde aldrig att jag skulle lämna något med en sån här sorg. Jag kommer sakna långa håltimmar, att gå upp för de där jäkla trapporna varje dag, att klaga på skolmaten, att öppna mitt skåp (som inte är mitt längre..), att räkna minutrarna tills lektionerna är slut, att ha någonstans att ta vägen varje dag och sist men inte minst människorna.

Jag vill inte att den här dagen ska vara här än. Det har gått för snabbt, jag hänger inte med. Jag kan inte förstå.
När jag började skolan kändes studenten en miljon år borta. När jag gick över krusbodaskolas skolgård med min studentmössa imorse så frågade en liten pojke mig med stora, häpna ögon om jag tagit studenten. Och jag insåg då hur stor jag måste vara i hans ögon. När jag var liten och såg min mammas kusin ta studenten tyckte jag att det var så stort och kunde inte ens föreställa mig att jag en dag skulle stå där med en studentmössa. Det är så overkligt.

Jag förstår helt enkelt inte. Jag förstår inte att efter sommaren så kommer jag inte att komma tillbaka till tyresö gymnasium. Jag förstår inte att min vardag kommer se helt annorlunda ut. Jag förstår inte att jag inte kommer träffa alla dessa människor varje dag. Alla rutiner i mitt liv kommer ändras.

"Är jag verkligen redo för det här?" är en fråga jag ställer mig själv hela tiden. Jag tror inte det. Men det är helt oundvikligt och det finns ingen återvändo.